Ända sedan jag skaffade hundarna har jag någonstans inom mig tänkt, att om det någon gång skulle hända något med hundarna, att de börjar må dåligt, bli sjuka eller skadade, så har jag tänkt att jag måste göra det som är bäst för hunden. Jag har hoppats att jag skulle orka ta det svåra beslutet, även om det betydde att livet skulle vara slut. Jag är glad att jag tänkt så, och jag är glad att jag orkade ta det beslutet. Det var egentligen inte svårt, men definitivt det jobbigaste jag gjort.

En onsdagkväll för snart en månad sedan körde jag Kasper och Treitiak i lina. Det var mörkt och kallt, men vindstilla och egentligen en helt fantastisk kväll. Hundarna, som inte fått springa tillsammans på ett tag gick superbra, och ironiskt nog åkte jag bakom och kände mig både lycklig och stolt. Tänk vilka fantastiska hundar jag har, 10,5år gamla och fortfarande full fart! Jag kände mig tillochmed så lycklig att jag ville bevara turen med ett foto. Man kan alltså säga att det kom som en blixt från ovan att Kasper gick från full galopp till att hoppa på tre ben. Man kan också säga att lyckan i min kropp blev en rejäl klump i magen på mindre än ett ögonblick. När vi kom hem vek sig Kaspers ben. Det vek sig i en vinkel så onaturlig att man inte behövde vara någon hjärnfysiker för att förstå att något var fruktansvärt fel. Efter att ha undersökt honom utan reaktion bar jag upp honom i lägenheten och ringde djursjukhuset. Jag fick en akuttid till ortoped dagen efter. I magen växte sig klumpen allt större.

Kaspers hälsena var av. Orden från veterinären var som en hästspark i magen. Det kan finnas de som tror att om man har tre hundar och en försvinner, så märks det knappt, – man har ju ändå två kvar. Det är fel. Torsdagen den 10e januari tog jag beslutet att Kasper skulle få avsluta sitt liv. Min starka hund med den stora arbetsmoralen hade gått sönder. Han skulle inte få springa mer på hela vintern, och kanske aldrig dra igen. Det var egentligen inte ett svårt beslut, – men det absolut jobbigaste jag någonsin behövt göra. Visserligen kan det vara en tröst att ha två hundar att vända sig till med sin sorg, men sorgen och saknaden finns där ändå.

När jag ska berätta om Kasper så blir det lätt att man snöar in på medaljer. Han har sprungit hem ett EM-brons, två VM-silver och ett VM-guld. Det är förvisso tacksamma minnen, men egentligen bara en väldigt liten del av livet. Jag har mist en vän.

Kvällstur till Lunndörrstugorna 20o8.

Fikatur i höstsolen.

Kasper gillade bäst när hela flocken var samlad. Som här. Treitiak och Aslak till vänster. Kasper till höger.

Den där gången då jag hade en Marabou Polka i knät. Den prasslade så inbjudande.

Det jag tänkt mest på den senaste tiden är att livet är vardagen. En lycklig vardag ger ett lyckligt liv. Jag upplever förvisso fortfarande att jag har en lycklig vardag, men den är förändrad. Jag tänker på Kaspers rörelsemönster. Den glada men ändå reserverade uppsyn han hade när jag kom hem. Jag tänker på hur han liksom steppade med framtassarna när han såg att selen kom fram. Jag tänker på hur han, när hans kamrater hoppade runt bredvid bara vek undan sitt huvud och lät dem hållas. Jag önskar att jag kunde springa som honom, ha moral som honom och kunna vila som honom. Jag är tacksam över hur han när vi skulle stanna, lade sig ner på backen och därmed ankrade hela spannet. Jag känner värme i hjärtat när jag minns hur han då och då kom upp bredvid mig och satte sig för att bli klappad.

Kasper var en väldigt obrydd hund. Som när han åt upp en fimp på autobahn och obesvärat bajsade svart i två dagar. Jag ler när jag tänker på när jag första gången jag såg honom sitta skräddare, hur han borrade upp stjärten mot ett hörn, korsade bakbenen och fick det att verka som det naturligaste i världen. Jag minns den där gången han olovandes hoppat upp i sängen och hoppades att jag inte skulle märka något om han bara låg blickstilla. Vi delade säng den natten. Och jag minns när han i ett oövervakat ögonblick klämt i sig en helt Toblerone och jag fick plocka silverpapper och ha hundägarångest i några timmar. Jag minns hans förmåga att trassla in sig, och hur han kunde reta gallfeber på mig när han efter två timmars fjällvandring började hoppa på bakbenen och tjuta eftersom jag gick för sakta. Jag minns de träningspass och alla fjällturer då han alltid kämpat framåt och hur mycket glädje jag fått uppleva med och på grund av honom. På näthinnan kan jag fortfarande se hur han stappligt och på tre ben försökte leka med Aslak den sista gången de fick träffas.

Livet som slädhund. I en säng.

Tillsammans med bästa Treitiak efter en morgontur på fjället.

9 januari 2013. Kaspers sista träning.

 

Nu formas sakta en ny vardag och det som tidigare varit livet blir till minnen i mitt huvud.

Att vara hundägare är något helt fantastiskt. Det skänker lyckliga glada stunder, lär en om tillit och uppmuntrar till glädje. Tack för det Kasper.Och tack Treitiak och Aslak som ska fortsätta fylla mitt liv med lycka ett tag till.

 

Allt gott.

Lisa