lisatrött

Helgens SM i Falun bjöd på en stor glad överraskning och en liten besvikelse.

Jag, Treitiak och Aslak åkte ner till Falun på torsdagskvällen. På fredagen väntade combined, en tävling som jag egentligen bestämt att Treitiak skulle få springa. Combined är en relativt ny typ av draghundskörning med gemensam start i pulka, för att efter halva loppet varva, koppla bort pulkan och köra lina ett varv. Först i mål vinner. När jag skulle anmäla tog jag alltså mitt säkra kort ; Treitiak. Men efter att ha provkört combined på en mindre tävling i Sveg i början på januari så omvärderade jag beslutet. Någon gång måste man ge ungdomen chansen!

Jag var med andra ord nervös inför start. Osäker på hur Aslak skulle reagera på alla andra hundar, och osäker på om min taktik, – att ge järnet för att få en bra start- skulle fungera. Till min glädje fungerade allt! Vi fick en bra start, visst bromsade jag för att komma in bakom en bra rygg, och visst var farten kanske inte maxad men det vore konstigt om det inte fanns någon osäkerhet i startfältet när så många hundar gör något för första gången. När andra fick trassel låg vi fint en bit bak i ledet och kunde passera utan problem. In till växling kom vi in som nummer två. Efter en dåligt växling där jag fumlade bort säkert 20sek i onödan kom vi ändå ut som nummer två, – men med ett gäng direkt bakom. Linkörningen gick bra, eftersom vi startade tillsammans med juniorer och herrar i både B och C-klass hade jag inte riktigt koll på hur alla andra låg till, utan fokuserade på att vilja vara först av alla över mållinjen. I uppförskörningen kunde jag och junioren Maja Karlsson gå loss och vi kom sida vid sida in över upploppet. Till min stora glädje tryckte Aslak tassarna i botten och vi lyckades passera mållinjen först, med en meter till godo. Hurra för SM-guld! Hurra för Aslak!

På söndagen var det dags för linkörningen som jag sett fram emot och trott skulle vara vårt starta kort. Det blev den lilla besvikelsen. Banan gick ut ca 500m från stadion, för att sedan gå ut en slinga där vi och alla andra skulle köra tre varv. Det blev en sällskapsresa med många andra hundar där Aslak helt tappade fokus på att springa fort och där jag inte lyckades peppa honom tillräckligt bra. Synd, med tanke på att jag vet att det finns mer fart i än så i hans lurviga kropp, – men skam den som ger sig!

Det var en både fysiskt och mentalt Aslak som trött nöjt kurade ihop sig i bilen på vägen hem. Jag var också trött men lyckades hålla mig vaken tack vare två älgar, en renhjord och en livekonsert på p4 med The Boppers. Det gick fort hem.

Hälsningar Lisa